Vi valsar vidare

Så var då framtiden här. I fortsättningen återfinns bloggen här och ingen annanstans:

http://litteratur.viwebben.se/

Utanverket är nytt och fräscht, inkråmet i all väsentlighet det gamla vanliga.

(Vilket får mig att tänka på Kalmar nation i Uppsala. När det gamla nationshuset skulle ersättas av ett nytt, överfördes ett helt rum med öppen spis, väggpaneler och allt från det forna huset till en av de intilliggande hyreskasernernas källare. Bakom den skyddsrumsdörr där man väntar sig ett cykelförråd eller kanske ett soprum möter man således en sal i högborgerligt 1800-tal, med tungt mörkt möblemang i trä. Kliver man över det gamla golvet och öppnar dörren på motsatt sida så leder den således bara rakt in i en cementvägg. Ergo, ungefär som den nygamla bloggen som återfinns ett musklick bort.)

Elektricitetsdusch om morgonen

Det är bra att hålla sig med vanor, sägs det. Att inte hålla styrfart på bloggen genom sommarstiltjen hör dock till dem som bör brytas, så jag mjukar upp med att rekommendera en annan vana jag lagt mig till med på sistone. Sedan en tid omläser jag ett par sidor ur Strindbergs Inferno när jag åker till redaktionen på morgonen. (Den finns att ladda ner gratis från Project Gutenberg.) Att få umgås med den överhettade AS kamp mot helvetsmaskiner, elektricitetsduschar och allsköns stämplingar är ett uppfriskande slags tankens tvagning sådär i morgonväkten. Det har ju poängterats oräkneliga gånger förut, men Inferno känns oförskämt modern och som stilist är Strindberg ännu i en klass för sig. Han känns också så mycket lekfullare än flertalet av hans sentida epigoner. Efter en stunds sällskap med den misogyne och paranoide alkemisten i rummet på Hôtel Orfila är det helt enkelt en lite muntrare och lite mer avspänd kulturredaktör som tar sig an dagens beting.

Att låta rädslan definiera begreppen

(Krönika publicerade i VI nummer 8)

Jag är inte troende. Inte ens lite grann när jag går i skogen. Därtill odöpt.

Trots det måste jag i visumansökan till vissa länder kryssa i ”kristen” eftersom jag kommer från ”den kristna världen”. Dit räknas Svenska kyrkan, men även exempelvis irländska IRA och gänget som piskar sig blodiga på Via Dolorosa varje påsk. Det är irriterande. Om katolikerna vill att miljontals ska dö i aids eftersom Gud förbjudit preventivmedel är det deras sak. Jag vill inte räknas till dem.

Jag tänker på det när det hänvisas till ”den muslimska världen”. Den är ju lika disparat som någonsin den kristna dito. Men ordet muslim har börjat lösgöra sig från sitt sammanhang. Det har fått en fristående lätt negativ klang, där tankarna slutar i något slags skäggigt hjärnspöke. Det som slentrianmässigt uppfattas som ”muslimska värderingar” är ju ett mischmasch av regionala förislamska traditioner, politik och cyniskt maktspel. Än en gång kan det vara på sin plats att byta perspektiv. Är vendettorna i Neapel, där hela familjer mördas, utslag av en kristen tradition? Kvinnlig könsstympning i det kristna Etiopien? Tjurfäktning? Och hur är det med påvens pedofila präster?

Eller så här: För hundra år sedan gick en svensk kvinna inte utanför dörren utan att täcka sitt hår med en sjalett eller hatt. Var det typiskt svenskt? Typiskt kristet? Några decennier dessförinnan tvingades ogifta svenska mödrar ännu bära rött huckle, så kallad horklut. Hon fick sitta avskild i kyrkan och man spottade efter henne på kyrkbacken. Var det svenskt? Eller representativt för kristenheten?

Lika mångtydig och svårdefinierad som den kristna är givetvis den muslimska världen, dit någon miljard människor från vitt skilda länder, kulturer och sammanhang räknas. Men såhär i den av valrörelsen allt hårdare skruvade debatten kan man utan närmare förklaring hänvisa till ”muslimer” som ett slags moderna troll – något annorlunda och lite skrämmande som tillskrivs vilka egenskaper som helst. Om en ung finsk man skjuter ihjäl folk i en skola utgår man från att han är galen. Om en ung afghansk man skjuter ihjäl svenska soldater utgår man från att är religiös. Vägrar jag ta i hand med hänvisning till bacillskräck händer ingenting. Hänvisar jag till islam blir det insändarstorm.

Till slut har vi enats om ett begrepp som rädslan definierat åt oss.

För några år sedan förbjöd Svedala burka i kommunens skolor. När skolchefen fick frågan om problemet var utbrett tillstod han att inte kände till ett enda fall. Man undrar ju vad mer icke-existerande som ska förbjudas inom kommungränserna. Valjakt?

Den danska debatten står här som ett varnande exempel, med sin nästintill sjukliga fixering vid ”muslimer” utan att det längre finns någon vettig definition av vilka som avses. Jag kan bara hoppas att vi inte glider ner i det moraset, där det mångtydiga görs entydigt och som därmed blir lika felaktigt som farligt – ju mer vi då tycker oss ha begripit, desto dummare har vi blivit.

Ur skrivarstugan IV

”Per!”

Den familjära stämningen på Pensionat Holmhällar är välkänd. Men det här med att att ropa förnamnet när lunchbeställningen kommer från köket… det för onekligen tankarna till en förälder som ropar in sina barn.

Vi sitter vid ett av de enkla borden som står utspridda under tallarna. Solen bränner det gulnade gräset framför luckan som tjänar både som glasskiosk och utlämning av lunchtallrikarna med rejält tilltagna portioner pyttipanna / rödspätta / schnitzel / köttbullar / etc. Även maten andas således 50-tal, liksom resten av pensionatet.

En gänglig Per reser sig så från ett av borden och släntrar bort mot luckan. Kvar sitter en man i keps, som när han vrider huvudet i profil visar sig vara vårt lands stadsminister. Och Per är följaktligen partisekreterare Schlingmann. Det är förbryllande att se dem fritidsklädda här på södra Gotland, mitt under brinnande Almedalsvecka. Borde de inte vara där, i Visby? De äter framåtlutade, diskuterandes med låga röster.

Förklaringen kommer nästa dag, när nyss avgångne arbetsmarkandsministern anklagas för brott mot sexköpslagen.

Romanen jag kämpar med utspelar sig i storpolitiska miljöer. Och just så där informellt och vardaglig tänker jag mig storpolitiken. Oftast fjärran från det storslagna och pampiga. Och även när överläggningarna sker vid tunga mahognybord under glittrande kristallkronor så är det ju monumenten som är stora, medan människorna förblir lika små.

Bokloggbok

Jag för för första gången bok över böckerna jag läser. Det springer ur ren nyfikenhet, eftersom jag i efterhand aldrig kan göra reda för vad jag läst. Eller ja, jag försöker åtminstone då och då uppdatera den här läslistan utifrån minnets godtyckliga geografi. Ambitionen går som vanligt i otakt med förmågan. Men hur som helst. Det har blivit ungefär halvannan bok i veckan, vilket är för lite med tanke på det läsbeting som juryordförandeskapet för VI:s litteraturpris medför.

Och apropå krönikan i förra numret kan jag konstatera att drygt hälften av de lästa böckerna är skrivna av kvinnor. Vidare är det absoluta flertalet romaner, resten tämligen jämnt fördelade mellan lyrik och sakprosa. Titlar valda inom och utom förvärvsarbetet.

På ett sätt gillar jag det här statistiktuggandet. Det är väl redaktören i mig, som insett värdet av struktur och överblickbarhet. Den ljuva känslan av ett resultat. Något som kan bockas av.

Å andra sidan är föreningen läsande och prestation mig lika främmande som matolja är för kranvatten. Jag kan till och med säga att mitt skönlitterära läsande står i direkt motsats till ett målmedvetet presterande. Läsandet är snarare en lek av tvivelaktigt värde, ett kliv ut ur den här tillvaron.

Och jag betraktar min lista och konstaterar lite förbryllad att den trots sin prydlighet ingenting har att göra med de världar som döljer sig bakom titlarna.

Den förlorade sonsonen

Min fars barndomshem saknade elektricitet. Barnens söndagsnöje var att cykla på den underbart släta asfalten som kavlats ut över några av det lilla samhällets gator.

Det låter som en schablonbild av en afrikansk landsbygd, med det var södra Gotland vid tiden för andra världskriget.

Jag åker dit några gånger om året, till mina föräldrars sommarnöje någon mil från huset farfar byggde. Jag har inget umgänge i grannskapet, känner egentligen ingen. Nämner jag mitt efternamn för någon ur min fars generation så blir jag raskt en del av ortens historia, för alla de andra och yngre är jag bara ännu en turist.

Det är en plats i förvandling. En avfolkningsbygd, som sommartid helt övertas av självförverkligande keramiker och Mammons män i sina flotta bilar. Utmärkt för kulturkändisspotting.

Det som var samhällets sömniga bank när jag var liten, ska nu bli en tjusig restaurang, öppen om sommaren. Den gamla Esso-macken har förvandlats till konstgalleri, stängt höst, vinter och vår.

För mig är det en märklig känsla, att röra mig i landskapet med en traderad blick från tiden då elektriciteten inte nådde alla. Att jag vet var den sedan länge nedlagda järnvägen gick, var rälsen en gång lång stekande het i solgasset. Och hur den då grå och tröstlösa bondebygden nu är en projektionsyta för de bättre bemedlade feriefirarnas drömmar. Drömmar som i sitt förverkligande blir ett slags övergrepp.

Eller ja, övergrepp kanske var för starkt. Man kan ju inte gärna säga att det är dåligt att hantverkarna får jobb när sommargästerna förvandlar gamla nedgångna bostadshus till sommarstugor med trendiga kök. Eller att livsmedelsbutiken mångdubblar sin omsättning under sommaren, då sortimentet utökas med exklusiva delikatesser och annat som vore fullständigt osäljbart resten av året. Alternativet vore att trakten självdog.

Men det är något med den där dubbelheten som förvirrar mig, att det som helt nyss var de fattiga stenhuggarnas vardag nu under några månader ska ingå i en helt annan berättelse, byggd på glättiga föreställningar och klichéer. Eller så bottnar den bara i mig, i min känsla av att vara hemmahörande där, och samtidigt fullständigt främmande.

Man läser män

(Krönika publicerad i Vi nummer 7)

När en vän för ett antal år sedan, utan att ens närmare ha inspekterat mina bokhyllor, påstod att de dominerades av manliga författare blev jag provocerad. Att samhället inte är jämställt är en sak. Men att jag som öppensinnad och modern man skulle föredra att läsa böcker av män framför böcker av kvinnor framstod som direkt löjligt. Mitt val av läsning grundades ju på rekommendationer, studier, intresse – inte på vad författaren till äventyrs hade mellan benen! Uppbragd gick jag hem och räknade, med papper och penna i hand, övertygad om att nästa dag skadeglatt kunna skratta min vän i ansiktet.

Med stigande rodnad såg jag strecken i kolumnen ”män” bli fler och fler och fler medan de i ”kvinnor” förblev få.

Ännu en gång ledde således litteraturen till nya insikter.

Senare upprepade jag själv numret med en annan vän, som hävdade att han minsann var en öppensinnad och modern man. Jag insisterade och uppbragd stormade han hem för att bevisa att jag hade fel.

Det där överlägsna skrattet uteblev även i hans fall.

Men den här snedvridna läsningen begränsar sig inte till lekmän. När Sydsvenska Dagbladet i vintras samlade 100 förläggare, kritiker, bibliotekarier, författare och bloggare för att kora det gångna decenniets främsta svenska roman följde röstandet samma mönster. Som sammanlagd segrare stod Sara Stridsbergs Drömfakulteten, följd av Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódźoch Kerstin Ekmans Vargskinnet.

Men delades resultatet upp efter de röstandes kön så var sju av tio på den manliga topplistan just män. En tredjedel av de röstande männen röstade dessutom bara på manliga författare. Kvinnorna uppvisade å sin sida en större benägenhet att sprida lagrarna.

Ett annat sorglustigt exempel på könsuppdelningen i relationen till litteraturen kan iakttas när äldre böcker med samlarvärde auktioneras ut. Spekulanterna består nästan undantagslöst av män. Att kvinnor däremot står för den största delen av läsningen i landet är en gammal sanning.

Studier antyder att människor som läser skönlitteratur blir mer empatiska. Ingen annan kulturyttring förmår heller lika effektivt att undersöka filosofiska, psykologiska och existentiella frågor i gestaltad form. Man kan därför bara önska att det otäcka könet läste mer. Och mindre enögt.