Peter Fröberg Idling

Vi valsar vidare

2010-08-17T12:07:00.003+02:00

Så var då framtiden här. I fortsättningen återfinns bloggen här och ingen annanstans:

http://litteratur.viwebben.se/

Utanverket är nytt och fräscht, inkråmet i all väsentlighet det gamla vanliga.

(Vilket får mig att tänka på Kalmar nation i Uppsala. När det gamla nationshuset skulle ersättas av ett nytt, överfördes ett helt rum med öppen spis, väggpaneler och allt från det forna huset till en av de intilliggande hyreskasernernas källare. Bakom den skyddsrumsdörr där man väntar sig ett cykelförråd eller kanske ett soprum möter man således en sal i högborgerligt 1800-tal, med tungt mörkt möblemang i trä. Kliver man över det gamla golvet och öppnar dörren på motsatt sida så leder den således bara rakt in i en cementvägg. Ergo, ungefär som den nygamla bloggen som återfinns ett musklick bort.)

Elektricitetsdusch om morgonen

2010-08-11T10:10:00.003+02:00

Det är bra att hålla sig med vanor, sägs det. Att inte hålla styrfart på bloggen genom sommarstiltjen hör dock till dem som bör brytas, så jag mjukar upp med att rekommendera en annan vana jag lagt mig till med på sistone. Sedan en tid omläser jag ett par sidor ur Strindbergs Inferno när jag åker till redaktionen på morgonen. (Den finns att ladda ner gratis från Project Gutenberg.) Att få umgås med den överhettade AS kamp mot helvetsmaskiner, elektricitetsduschar och allsköns stämplingar är ett uppfriskande slags tankens tvagning sådär i morgonväkten. Det har ju poängterats oräkneliga gånger förut, men Inferno känns oförskämt modern och som stilist är Strindberg ännu i en klass för sig. Han känns också så mycket lekfullare än flertalet av hans sentida epigoner. Efter en stunds sällskap med den misogyne och paranoide alkemisten i rummet på Hôtel Orfila är det helt enkelt en lite muntrare och lite mer avspänd kulturredaktör som tar sig an dagens beting.

Att låta rädslan definiera begreppen

2010-07-29T11:50:00.001+02:00

(Krönika publicerade i VI nummer 8)

Jag är inte troende. Inte ens lite grann när jag går i skogen. Därtill odöpt.

Trots det måste jag i visumansökan till vissa länder kryssa i ”kristen” eftersom jag kommer från ”den kristna världen”. Dit räknas Svenska kyrkan, men även exempelvis irländska IRA och gänget som piskar sig blodiga på Via Dolorosa varje påsk. Det är irriterande. Om katolikerna vill att miljontals ska dö i aids eftersom Gud förbjudit preventivmedel är det deras sak. Jag vill inte räknas till dem.

Jag tänker på det när det hänvisas till ”den muslimska världen”. Den är ju lika disparat som någonsin den kristna dito. Men ordet muslim har börjat lösgöra sig från sitt sammanhang. Det har fått en fristående lätt negativ klang, där tankarna slutar i något slags skäggigt hjärnspöke. Det som slentrianmässigt uppfattas som ”muslimska värderingar” är ju ett mischmasch av regionala förislamska traditioner, politik och cyniskt maktspel. Än en gång kan det vara på sin plats att byta perspektiv. Är vendettorna i Neapel, där hela familjer mördas, utslag av en kristen tradition? Kvinnlig könsstympning i det kristna Etiopien? Tjurfäktning? Och hur är det med påvens pedofila präster?

Eller så här: För hundra år sedan gick en svensk kvinna inte utanför dörren utan att täcka sitt hår med en sjalett eller hatt. Var det typiskt svenskt? Typiskt kristet? Några decennier dessförinnan tvingades ogifta svenska mödrar ännu bära rött huckle, så kallad horklut. Hon fick sitta avskild i kyrkan och man spottade efter henne på kyrkbacken. Var det svenskt? Eller representativt för kristenheten?

Lika mångtydig och svårdefinierad som den kristna är givetvis den muslimska världen, dit någon miljard människor från vitt skilda länder, kulturer och sammanhang räknas. Men såhär i den av valrörelsen allt hårdare skruvade debatten kan man utan närmare förklaring hänvisa till ”muslimer” som ett slags moderna troll – något annorlunda och lite skrämmande som tillskrivs vilka egenskaper som helst. Om en ung finsk man skjuter ihjäl folk i en skola utgår man från att han är galen. Om en ung afghansk man skjuter ihjäl svenska soldater utgår man från att är religiös. Vägrar jag ta i hand med hänvisning till bacillskräck händer ingenting. Hänvisar jag till islam blir det insändarstorm.

Till slut har vi enats om ett begrepp som rädslan definierat åt oss.

För några år sedan förbjöd Svedala burka i kommunens skolor. När skolchefen fick frågan om problemet var utbrett tillstod han att inte kände till ett enda fall. Man undrar ju vad mer icke-existerande som ska förbjudas inom kommungränserna. Valjakt?

Den danska debatten står här som ett varnande exempel, med sin nästintill sjukliga fixering vid ”muslimer” utan att det längre finns någon vettig definition av vilka som avses. Jag kan bara hoppas att vi inte glider ner i det moraset, där det mångtydiga görs entydigt och som därmed blir lika felaktigt som farligt – ju mer vi då tycker oss ha begripit, desto dummare har vi blivit.

Ur skrivarstugan IV

2010-07-27T12:02:00.002+02:00

”Per!”

Den familjära stämningen på Pensionat Holmhällar är välkänd. Men det här med att att ropa förnamnet när lunchbeställningen kommer från köket… det för onekligen tankarna till en förälder som ropar in sina barn.

Vi sitter vid ett av de enkla borden som står utspridda under tallarna. Solen bränner det gulnade gräset framför luckan som tjänar både som glasskiosk och utlämning av lunchtallrikarna med rejält tilltagna portioner pyttipanna / rödspätta / schnitzel / köttbullar / etc. Även maten andas således 50-tal, liksom resten av pensionatet.

En gänglig Per reser sig så från ett av borden och släntrar bort mot luckan. Kvar sitter en man i keps, som när han vrider huvudet i profil visar sig vara vårt lands stadsminister. Och Per är följaktligen partisekreterare Schlingmann. Det är förbryllande att se dem fritidsklädda här på södra Gotland, mitt under brinnande Almedalsvecka. Borde de inte vara där, i Visby? De äter framåtlutade, diskuterandes med låga röster.

Förklaringen kommer nästa dag, när nyss avgångne arbetsmarkandsministern anklagas för brott mot sexköpslagen.

Romanen jag kämpar med utspelar sig i storpolitiska miljöer. Och just så där informellt och vardaglig tänker jag mig storpolitiken. Oftast fjärran från det storslagna och pampiga. Och även när överläggningarna sker vid tunga mahognybord under glittrande kristallkronor så är det ju monumenten som är stora, medan människorna förblir lika små.

Bokloggbok

2010-07-07T10:39:00.005+02:00

Jag för för första gången bok över böckerna jag läser. Det springer ur ren nyfikenhet, eftersom jag i efterhand aldrig kan göra reda för vad jag läst. Eller ja, jag försöker åtminstone då och då uppdatera den här läslistan utifrån minnets godtyckliga geografi. Ambitionen går som vanligt i otakt med förmågan. Men hur som helst. Det har blivit ungefär halvannan bok i veckan, vilket är för lite med tanke på det läsbeting som juryordförandeskapet för VI:s litteraturpris medför.

Och apropå krönikan i förra numret kan jag konstatera att drygt hälften av de lästa böckerna är skrivna av kvinnor. Vidare är det absoluta flertalet romaner, resten tämligen jämnt fördelade mellan lyrik och sakprosa. Titlar valda inom och utom förvärvsarbetet.

På ett sätt gillar jag det här statistiktuggandet. Det är väl redaktören i mig, som insett värdet av struktur och överblickbarhet. Den ljuva känslan av ett resultat. Något som kan bockas av.

Å andra sidan är föreningen läsande och prestation mig lika främmande som matolja är för kranvatten. Jag kan till och med säga att mitt skönlitterära läsande står i direkt motsats till ett målmedvetet presterande. Läsandet är snarare en lek av tvivelaktigt värde, ett kliv ut ur den här tillvaron.

Och jag betraktar min lista och konstaterar lite förbryllad att den trots sin prydlighet ingenting har att göra med de världar som döljer sig bakom titlarna.

Den förlorade sonsonen

2010-07-01T10:27:00.004+02:00

Min fars barndomshem saknade elektricitet. Barnens söndagsnöje var att cykla på den underbart släta asfalten som kavlats ut över några av det lilla samhällets gator.

Det låter som en schablonbild av en afrikansk landsbygd, med det var södra Gotland vid tiden för andra världskriget.

Jag åker dit några gånger om året, till mina föräldrars sommarnöje någon mil från huset farfar byggde. Jag har inget umgänge i grannskapet, känner egentligen ingen. Nämner jag mitt efternamn för någon ur min fars generation så blir jag raskt en del av ortens historia, för alla de andra och yngre är jag bara ännu en turist.

Det är en plats i förvandling. En avfolkningsbygd, som sommartid helt övertas av självförverkligande keramiker och Mammons män i sina flotta bilar. Utmärkt för kulturkändisspotting.

Det som var samhällets sömniga bank när jag var liten, ska nu bli en tjusig restaurang, öppen om sommaren. Den gamla Esso-macken har förvandlats till konstgalleri, stängt höst, vinter och vår.

För mig är det en märklig känsla, att röra mig i landskapet med en traderad blick från tiden då elektriciteten inte nådde alla. Att jag vet var den sedan länge nedlagda järnvägen gick, var rälsen en gång lång stekande het i solgasset. Och hur den då grå och tröstlösa bondebygden nu är en projektionsyta för de bättre bemedlade feriefirarnas drömmar. Drömmar som i sitt förverkligande blir ett slags övergrepp.

Eller ja, övergrepp kanske var för starkt. Man kan ju inte gärna säga att det är dåligt att hantverkarna får jobb när sommargästerna förvandlar gamla nedgångna bostadshus till sommarstugor med trendiga kök. Eller att livsmedelsbutiken mångdubblar sin omsättning under sommaren, då sortimentet utökas med exklusiva delikatesser och annat som vore fullständigt osäljbart resten av året. Alternativet vore att trakten självdog.

Men det är något med den där dubbelheten som förvirrar mig, att det som helt nyss var de fattiga stenhuggarnas vardag nu under några månader ska ingå i en helt annan berättelse, byggd på glättiga föreställningar och klichéer. Eller så bottnar den bara i mig, i min känsla av att vara hemmahörande där, och samtidigt fullständigt främmande.

Man läser män

2010-06-24T15:19:00.004+02:00

(Krönika publicerad i Vi nummer 7)

När en vän för ett antal år sedan, utan att ens närmare ha inspekterat mina bokhyllor, påstod att de dominerades av manliga författare blev jag provocerad. Att samhället inte är jämställt är en sak. Men att jag som öppensinnad och modern man skulle föredra att läsa böcker av män framför böcker av kvinnor framstod som direkt löjligt. Mitt val av läsning grundades ju på rekommendationer, studier, intresse – inte på vad författaren till äventyrs hade mellan benen! Uppbragd gick jag hem och räknade, med papper och penna i hand, övertygad om att nästa dag skadeglatt kunna skratta min vän i ansiktet.

Med stigande rodnad såg jag strecken i kolumnen ”män” bli fler och fler och fler medan de i ”kvinnor” förblev få.

Ännu en gång ledde således litteraturen till nya insikter.

Senare upprepade jag själv numret med en annan vän, som hävdade att han minsann var en öppensinnad och modern man. Jag insisterade och uppbragd stormade han hem för att bevisa att jag hade fel.

Det där överlägsna skrattet uteblev även i hans fall.

Men den här snedvridna läsningen begränsar sig inte till lekmän. När Sydsvenska Dagbladet i vintras samlade 100 förläggare, kritiker, bibliotekarier, författare och bloggare för att kora det gångna decenniets främsta svenska roman följde röstandet samma mönster. Som sammanlagd segrare stod Sara Stridsbergs Drömfakulteten, följd av Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódźoch Kerstin Ekmans Vargskinnet.

Men delades resultatet upp efter de röstandes kön så var sju av tio på den manliga topplistan just män. En tredjedel av de röstande männen röstade dessutom bara på manliga författare. Kvinnorna uppvisade å sin sida en större benägenhet att sprida lagrarna.

Ett annat sorglustigt exempel på könsuppdelningen i relationen till litteraturen kan iakttas när äldre böcker med samlarvärde auktioneras ut. Spekulanterna består nästan undantagslöst av män. Att kvinnor däremot står för den största delen av läsningen i landet är en gammal sanning.

Studier antyder att människor som läser skönlitteratur blir mer empatiska. Ingen annan kulturyttring förmår heller lika effektivt att undersöka filosofiska, psykologiska och existentiella frågor i gestaltad form. Man kan därför bara önska att det otäcka könet läste mer. Och mindre enögt.

Hämnd genom blommor

2010-06-22T12:10:00.002+02:00

Jag kanske har hittat på alltihop. Jag hittar åtminstone inget på nätet som bekräftar minnet. Inte heller i min dagbok, där jag borde ha gjort något slags anteckning. Men jag kom att tänka på storyn igen när jag häromdagen färdades genom alléer av blommande lupiner.

Så här minns jag det. I en tidningsnotis stod att läsa om en märklig konflikt i någon nyzeeländsk avkrok. En man hade på sina ägor några särdeles fina och ovanliga aplar. De var dock artfrämmande i landet och kommunen beordrade mannen att såga ned dem. Den sedvanliga byråkratiska holmgången vidtog, ur vilken kommunen slutligen gick segrande. Äppelträden förvandlades således till ved.

Mannen lät emellertid inte saken därvid bero. Han inhandlade ett par säckar med lupinfrön och åkte upp i bergen som omgärdade dalen där kommunen låg. Sedan tömde han säckarna i källan till den å som rann genom dalgången. Nästa år – och alla år i evinnerlig tid – fylldes stränderna av brinnande blå, skära och vita lupiner, lika artfrämmande som omöjliga att utrota.

Jag gillade verkligen den storyn.

Hämnd genom blommor. Hämnd genom väldoft. Hämnd genom färg.

Nu tycks den mig bara dävet romantisk. Där jag såg ett vackert uppror ser jag i dag bara en ensam mans egoism.

Vart blev den där bokfloden av?

2010-06-10T12:40:00.003+02:00

Så smått börjar jag ana de årsbundna mönstren i bokutgivningen. Vilket förlag som ger ut vad och när. Jag har ju den delikata uppgiften att ur denna vidsträckta litteraturäng plocka en handfull särskilt intressanta blomster till varje nummer av VI.

Oftast är det svårt. Det finns långt fler böcker än vad det finns utrymme. Eftersom VI är en månadstidning måste jag dessutom välja bland de titlar som utkommer först om två eller tre månader. Oftast finns de bara i korrektur som måste ryckas ur händerna på redaktörerna. Eller i vissa fall, direkt ur författarnas skrivmaskiner. Att så långt i förväg veta vad som kommer att höja sig över mängden är omöjligt. Jag ställer mitt luttrade hopp till erfarenhet, magkänsla och djungelns alla stora och små trummor.

Men de väntande sommarmånaderna var i år en obehaglig överraskning. Förra året utkom en rad tunga titlar. Carsten Jensen. Ernst Brunner. Horace Engdahl. Och så vidare. Jag såg därför sommaren an med tillförsikt. Men i år lyser alla de namnkunniga med sin frånvaro. De stora förlagen tycks bomma igen fullständigt efter midsommar.

Sommarutgivningen har i år reducerats till ett lätträknat antal deckare av tvivelaktig kvalitet. (Och VI recenserar i princip inte kriminalromaner.) Pratet om sommaren som den nya säsongen, sedan höstens och vårens dito packats alltför fulla, har också tystnat.

Av den brusande bokfloden bidde det en rännil.

Men det är en rännil som kan följas tillbaka till den enorma damm vars luckor kommer att slå upp på vid gavel ungefär den 20 augusti. Då kommer allt på en gång. Ve den debutant som då gör entré, när alla de stora etablerade elefanterna ska trängas om scenens enda ljuskägla.

"de avtryck som våra inälvor lämnat i era snövita minnen"

2010-06-08T15:18:00.006+02:00

Hemma i poetens kök satt en liten samling intellektuella och diskuterade hur man skulle försöka bistå en kollega som snart skulle få sitt öde avgjort i domstol. Hade söndagen infallit för 30 år sedan och köket legat 50 mil längre österut hade vi varit en subversiv samling dissidenter som talade med låga röster. Och röken skulle ha legat tät ovanför våra huvuden.

Nu var de yttre förutsättningarna helt annorlunda, men allvaret för den hotade kollegan minst lika stort. Den palestinske poeten Ghayath Almadhoun riskerar vilken dag som helst att utvisas. I andra änden av den flygresan väntar en lika brokig som livsfarlig samling fiender.

Förhoppningsvis kommer vår kommittés arbete leda till att de ansvariga svenska tjänstemännen inser hur komplext Ghayath Almadhouns fall är. Och vilken utomordentlig fara han därför svävar i. Och därefter fatta sitt beslut på korrekt grund.

Jag återger här en av Almadhouns dikter, översatt av Tetz Rooke och publicerad i samlingen Ödeläggelse; särskilt angelägen i dessa dagar, där den starkes rätt går före folkrätten och propagandamaskinerna gör allt för att skyla det verkligt väsentliga:

Vi
Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor, vi ber så hemskt mycket om ursäkt

inför denna civiliserade värld, enskilt, individ för individ, män, kvinnor, barn, för att vi helt oavsiktligt

dykt upp i era trygga hem utan tillstånd. Vi ber om ursäkt för de avtryck som våra inälvor lämnat i era

snövita minnen och för att vi gjort repor på bilden av den perfekta och naturliga människan i era ögon.

Skamlöst har vi hoppat rakt in i nyhetssändningarna och dykt upp på internet- och tidningssidorna,

nakna så när som på vårt blod och våra förkolnade lik. Vi ber alla som inte vågat titta direkt på våra

sår för att inte drabbas av illamående om ursäkt, alla som inte kunnat avsluta sin kvällsmat efter att ha

överraskats av vår nyskördade bild på teve; vi ber om förlåtelse för det lidande som vi orsakat alla er

som har sett oss på detta sätt, osminkade rester och stycken som inte sytts ihop eller plockats upp innan

vi visade oss på skärmen. Vi ber även de israeliska soldaterna om ursäkt, de som hade det besvärliga

uppdraget att trycka på avtryckarna i sina flygplan och tanks för att spränga oss i bitar. Förlåt oss för

den otäcka bild som vi blev efter att ni siktat rakt på våra mjuka huvuden och förlåt oss för alla timmar

som ni nu måste tillbringa på psykiatriska kliniker för att åter bli de människor ni var innan ni förvandlade

oss till vidriga kroppsdelar som förföljer er när ni ska sova. Ja, vi är de saker som sågs på skärmen och

i pressen, och om ni anstränger er hårt för att samla ihop resterna som i ett pussel kommer ni att få en

klar bild av oss, så klar att ni aldrig kommer att kunna göra någonting mer.

Den eviga förgängligheten

2010-06-01T09:59:00.004+02:00

Som om det inte redan fanns tillräckligt att läsa, tänker jag när jag bläddrar i några gamla nummer av BLM jag hittat i mina föräldrars kökkenmödding. Två från 1966, ett från 1967 – de två förra med Ekelöf respektive Proust som tema, det senare ägnat åt samtida amerikansk litteratur. Thomas Tidholm skriver om Bob Dylan, Jan Myrdal om det vulgära seendet (där Myrdal för övrigt sammanfattar hela sin gärning i en enda elegant mening: ”Men välviljan fängslar och konflikten befriar”) och så vidare.

Mycket är ännu högintressant och inte minst imponeras jag av namnen under recensionerna – PO Enquist, Lars Gustafsson, Carin Mannheimer, Agneta Pleijel, Leif Nylén, Jan Stolpe och så vidare. Vilka kultursidor mönstrar i dag ett sådant gäng, som då nota bene hörde till den ännu unga generationen?

Priset per lösnummer var 4 kronor och 50 öre. Omräknat till dagens penningvärde är det knappt 38 kronor. Och säg den högkvalitativa tidskrift (och ett par växelmynt) man nu får för två tjugolappar.

Men jag dröjer också vid annonserna för den då aktuella utgivningen. Jag tror att de flesta författare i någon mening upplever sig skriva för evigheten. Nu är väl det en hjärtats snarare än hjärnans förhoppning, men få saker är i sammanhanget mer nedslående än sådana här annonser med rader av författare vars verk inte har överlevt de få decennier som skiljer då från nu. Alla dessa drömmar, all denna möda, som har lösts ut i det förflutnas stora glömska.

The race to the bottom

2010-05-25T11:30:00.002+02:00

Bokbranschen befinner sig i kris. De feta åren sägs vara förbi. Förlagen drar därför ner på utgivningens bredd och satsar på storsäljare.

En orsak till förlagens minskade marginaler är att krisande bokhandlare förhandlat till sig allt större rabatter. Rabatterna innebär givetvis mindre förtjänst per såld bok för förlagen. Och kostnader vältrar man ju helst över på andra, längre ned i näringskedjan. En förläggare jag talar med säger också att det i slutändan kommer att bli författarna som tar smällen.

Frågan är vad det får för konsekvenser? Enligt Författarförbundet tjänar genomsnittsmedlemmen i dag 10 000 kronor i månaden på sina böcker. Före skatt.

Nu har det vanliga författarlivet aldrig varit fett, men hittills har författarna garanterats ett förskott på halva upplagan. Oftast ett lätträknat antal tusenlappar, men i alla fall en liten trygghet.

Men förlagen vill inte längre ge förskott baserat på ett försäljningspris som i praktiken, efter rabatterna, är mycket lägre. Bonnierförlagen har följaktligen redan lanserat nya kontrakt, där författarna i stället får ett slags royalty på nettointäkterna.

Inte heller den fysiska bokhandeln går bra. Omgörningen av Akademibokhandeln, med vilken även den satsar allt på storsäljare, är ett nedslående exempel. För egen del går jag inte ens in i de butikerna längre.

När alla nu försöker maximera sina vinster urartar utvecklingen i ett slags ”race to the bottom”. En kapplöpning som riskerar att utarma litteraturen.

Vad kan man då göra för att förhindra att de fria marknadskrafterna sliter förutsättningarna för kvalitetslitteraturen i bitar? Ett sätt vore att återinföra fasta priser på böcker i butikerna. Nu är prissättningen fri, vilket möjliggör systemet med rabatter.

Med fasta priser skulle marknaden förvisso bli mindre lukrativ men samtidigt mer stabil. Boklådor utanför storstadsområdena skulle ha större chans att överleva.

När en sådan återreglering av marknaden föreslogs av Författarförbundet i höstas avfärdades det av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) som gammalt kommunistiskt öststatstänkande. Men jag föreslår att kulturministern gör ett studiebesök i Europas stora kulturländer, exempelvis Frankrike och Tyskland, där man framhärdar i fasta bokpriser. Deras blomstrande mångfald av boklådor och intressant utgivning får Sverige att framstå som en dyster granåker.

Fortsätter den nuvarande utvecklingen är risken överhängande att fler framstående men inte nödvändigtvis storsäljande författare lägger bort pennan och skaffar sig mer välbetalda jobb. Exempelvis Daniel Sjölin, som både Augustprisnominerats och fått Katapultpriset, säger sig ha valt tv-karriären framför skrivandet eftersom han vill ge sina barn en uppväxt på rätt sida existensminimum.

Och det är ju också en del av dilemmat. Vi kan ju inte sakna de böcker som aldrig blev skrivna.

PS. Ovanstående text publicerades i tidningens juninummer. Sedan den skrevs har debatten hostat till igen, bland annat här och här.

Bättre såld än bränd

2010-05-20T09:40:00.003+02:00

När min första bok utkom sammanföll den med en rad andra där unga svenska skribenter hade rest ut i världen och försökt förstå sådant som antingen var obegripligt från en svensk horisont eller förenklat bortom alla nyanser. En av de författarna fick häromveckan det där brevet som väntar oss alla, att pocketupplagan nu efter lång och trogen tjänst tas ur sortimentet. Hon erbjöds sjangdobelt att plocka några exemplar innan restupplagan skulle bli lågornas rov.

Tiden var nu visserligen inte på författarens sida, men hon hann i alla fall få iväg ett par mejl och ringa något samtal till olika studieförbund och andra som skulle kunna vara intresserade. På en timme eller så hade hon beställningar på 1 000 böcker, om än då till rabatterat pris. (Men hej, vilka böcker säljs till f-pris dessa dagar?)

Jag vill minnas att min första pocketupplaga var på 8 000 exemplar. Att sälja drygt tolv procent av den på en halv eftermiddag hade ju varit exceptionellt.

Ömsom glatt, ömsom dystert talas om litteraturens kommersialisering. Att förlagens marknadsavdelningar sväller och att det snart går tio pr-snubbar på varje redaktör och förläggare. Men om marknadsföring nu är så viktigt, borde man inte även se över själva försäljningen? Om någon hade orkat tänka ett varv till så hade det inte blivit någon restupplaga av den aktuella boken. Och en såld bok måste väl ändå vara bättre än en bränd bok?

Tivoliföreståndarens klagan

2010-05-18T13:40:00.003+02:00

En god timme av förmiddagen i dag ägnades åt en extern utvärdering av Tidningen VI:s tre senaste nummer. Vackert så. Domen blev behagligt mjuk. Allt var bättre än bra och synpunkterna på det mindre bra intressanta. Men när utvärderaren kom till litteratursidorna tvekade hon. Texterna var förvisso synnerligen välskrivna och urvalet verkade det inte vara något fel på. Men… det var så mycket… text. Inga betyg eller utbrutna sammanfattande intryck. Den nuvarande formen, försäkrade utvärderaren, passade säkert en äldre målgrupp – men inte yngre personer som hon (39 år).

Och jag kände mattheten sprida sig i kroppen medan huvudet fylldes av bilden av läsaren som ett bortskämt barn. Av tidningen som ett blinkande tivoli, där ingenting någonsin får vara det allra minsta otillgängligt eller göra motstånd. Där rytmen inställsamt justeras, så att läsaren aldrig någonsin ens för ett ögonblick skulle ha tråkigt.

Läsarna ska givetvis ställa krav på tidningen. Det är självklart. Men i min värld får tidningen banne mig gärna ställa krav på läsaren också.

Ansträng dig, säger tidningen barskt, och du ska bli dubbelt belönad.

Den larmande hopen revisited

2010-05-17T11:51:00.002+02:00

Häromåret skrev jag en krönika i VI som vissa uppfattade som väl kritisk mot bloggosfärens nya sköna värld. Jag har sedan dess måhända modifierat min syn på bloggarna, inte minst sedan hajpen lagt sig – när alla med nyfrälst skimmer i blicken springer åt samma håll så byter jag riktning av ren reflex, oavsett vilken deras destination är. Då kan man givetvis hamna lite var som helst.

Men tätt som titt möter jag personer, företrädesvis äldre sådana, som ännu fnyser föraktfullt åt bloggandet. Och jag har funderat över denna reaktion, inte minst eftersom den tycks grundad så mycket mer på känsla än på förnuft.

Jag tänker att orsaken kanske kan sökas i det faktum att det för att publicera sig, det senaste århundradet eller så, har krävts att texten godkänts av flera instanser. Redaktörer, förläggare och så vidare. Det har givit texten en viss status – det är ju inte bara jag som skribent som anser att det här är viktigt, utan även ett antal respektabla yrkesmän har stått mig bi. Den tryckta texten är resultatet av en professionell process.

Denna exklusivitet har sedan konsekvent understrukits av dem som ingått eller haft tillgång till nämnda professionella process – oftast personer i samhällets övre bildade skikt. Och resultatet är att tryckt text per se har en särskild glans i allmänhetens ögon.

När så vilken felstavande stolle som helst via en blogg kan få sina tankar klädda i klassiskt, snyggt typsnitt och allmänt åtkomliga så spökar föreställningen om den fina texten – dubbelt om.

För det första naturligtvis hos den magsure mottagaren, som upplever att textens upphöjda status undergrävs när den inte garantistämplats i det traditionella maskineriet.

Men också hos den glade bloggaren, eftersom det publicerade ordet lånar av den hävdvunna glansen. Texten ser ju lika fin ut som på vilken kultursida som helst. Och borde väl därför bemötas med något som liknar samma allvar?

Och så kolliderar å ena sidan vad som upplevs vara orättmätiga anspråk med vad som å andra sidan upplevs som ett orättfärdigt och förnyat marginaliserande. Lite som när borgerskapet i kraft av sitt kapital gjorde entré i adelsmännens fina salonger – med ett initialt ömsesidigt förakt mellan dem som kände sig försmådda och dem som kände sig hotade.

Men den som har tålamod kommer att se att vad som består är kvalitet. Resten mals ner i glömskan. Och då spelar det ingen roll om texten består av trycksvärta eller av nollor och ettor.

Rim före reson

2010-05-11T09:12:00.003+02:00

Det finns en och annan färdighet som får bläddra långt bak i sin kalender för att återfinna sina glansdagar. Ett exempel är att snabbt kunna veva ned sidrutan på en bil. Ett annat kanske är att kunna rimma. Det var ju ett tag sedan Stagnelius var den samtida poesins riktkarl.

Det är svårt att inte börja tänka på just rim när man lyssnar på Karl Gerhard. Jag skulle betala en duktig slant för hans rimlexikon. Där exempelvis ”blåstället” utan vidare prut rimmas på ”Roosevelt” och ”große welt”. Eller ”fruns” (fruntimmer, får man anta) på ”punsch” och ”Cederlunds”.

Jag lekte med tanken att skriva ett längre inlägg om Karl Gerhards hejdlösa språkhantering. Men så hittade jag den här texten och kan i stället ägna mig åt andra mer och trängande sysslor.

Ett opium för folket

2010-05-10T12:09:00.004+02:00

I Italien har jasminbuskarna precis slagit ut, kan jag berätta efter en okulär besiktning på ort och ställe. Däremot var internet, i alla fall på norra Sardinien, ännu knappt i knopp. Tjugo kronor för en kvarts viktlöshet i cyberrymden ville internetkaféerna ha. Och min betalningsvilja för något jag vant mig vid som gratis var så låg att jag avstod.

Nåväl, beslutet att avstå var inte bara av snålhet utan även ett experiment. Det var åratal sedan jag var helt urkopplad från nätet och den allt stridare nyhetsströmmen.

Men den digitala fastan ledde inte som väntat till akut tristess eller ens irritation över att jag satt mig själv på informationssamhällets undantag. Det kändes tvärtom oväntat välgörande. Som om tankarna åter fick gå ostörda genom tysta rum, som vanligtvis präglas av trängsel och intensivt sorl.

Nu säger det här sannolikt mest om mig och ska inte förstås som någon generell sanning. Men att ha all världens information ett par knapptryckningar bort får konsekvenser för någon som har lika dålig impulskontroll som jag själv. Att rutinmässigt plocka upp mobiltelefonen om det är fem minuter till bussens avgång och surfa in på nyhetssidor, kolla mejl, bloggar eller facebook är ju inte bara effektiv informationshantering utan också ett sätt att slippa tänka själv. Att mata på med input håller övriga tankar i schack. Och därmed slipper man konfronteras med mer ansträngande tankeprocesser eller helt enkelt gammal trådsliten leda. Ett slags informationsknarkande som i slutändan gör åtminstone min tanke möjligen bred men ack så grund.

Så om jag fortsättningsvis är mindre närvarande här i den digitala världen så beror det på att jag helt enkelt är mer närvarande annorstädes.

Tittskåpet (den 19 oktober 1971)

2010-04-29T17:43:00.003+02:00

Om en bild säger mer än tusen ord, hur många ord säger då inte ett helt avsnitt av Kvällsöppet? Det är inte bara gäster av Palmes och Mobergs dignitet som är svåra att föreställa sig i dagens debattprogram. Även ämnet, tempot och PO Enquists... ja, utstyrsel... skulle nog knappast längre släppas inom synhåll av en tv-studio.

Det lustiga är att Enquist för något år sedan berättade en anekdot för mig, om något program med Moberg. Något som Moberg sedan sade i kulisserna. När jag hittade klippet förstod jag att det var från det här tillfället. Det mindre lustiga är att jag har glömt bort vad det var Ville (som Enquist kallade honom) sade.

Men, men. Enjoy:

Att låta sig prisas

2010-04-28T12:06:00.008+02:00

För ett par årtionden sedan skylldes all terror i Sovjetunionen på Stalin. Lenin och hans revolution sades däremot vara i grunden god. Det var Lenins efterträdare som hade förvrängt den till något slags paranoid perversion.

Olympe de Gauge, fransk feminist som giljotinerades av Robespierres hejdukar den 3 november 1793.

Sedan de sovjetiska arkiven öppnats är det en svårförsvarad tes. Även för Lenin var människor högst umbärliga. Han intar utan problem sin plats i raden av historiens största förbrytare och värsta massmördare.

Förra året startades ett sällskap till Jan Myrdals ära. Ett sådant är i sig helt rimligt. Flera av hans böcker räknas med rätta till den moderna svenska litteraturhistorien. Det var därför märkligt när sällskapet valde att ta fasta på Myrdals famösa omfamnande av allsköns blodhänta diktatorer och kalla sin årliga utdelning av 100 000 kronor för ”Leninpriset”.

Nåväl, prisets namn kan avfärdas som en dum provokation, men att ta emot det är ännu dummare. Den förste Leninpristagaren, historikern Mattias Gardell, försvarade sig, som sann anarkist, att han minsann även mottagit en medalj ur kungens hand. Att han däremot inte hämtat Pol Pot-priset som ständige sekreteraren Peter Englund sedan i all ironi tilldelade honom antyder dock att även Gardell tycker att visa utmärkelser är trevligare än andra.

Jag ser på fotografierna från årets ceremoni, där filmaren Roy Andersson leende tar emot diplomet under en enorm hammare och skära. Bredvid ler debattören Kajsa Ekis Ekman, som förärats Robespierrepriset, på mer blygsamma 10 000 kronor.

Samma Ekman gick i vintras till frontalangrepp mot dem som skrivit positivt om den nyutgivna romanen Juliette av Markis de Sade. Hon kallade den en misogyn instruktionsbok i tortyr. Inte minst eftersom de Sade, enligt Ekman, var såväl våldtäktsman som mördare.

Ansvarige förläggaren Carl-Michael Edenborg svarade att romanen var en roman, att de perversioner som där beskrevs var litterära fantasier. Och att de för övrigt inte var exklusivt riktade mot kvinnor, markisens fantasi var även i det avseendet helt gränslös.

Robespierre däremot nöjde sig som bekant inte med att fantisera. Tortyr och avrättningar var vardag i hans skräckvälde. Dessutom lät han giljotinera dem som verkade för kvinnlig rösträtt. Men att motta ett pris i hans namn är således ett mindre problem för Ekman än de Sades romaner.

Jag antar att de ovan nämnda pristagarna hellre talar om de fina idealen, än de miljontals människor som mördats i idealens namn. Men det blir ju då svårt att fortsätta att kritisera exempelvis USA:s och Israels folkrättsbrott. Rotar man länge nog i Dick Cheneys och Avigdor Liebermans mörka själar hittar man ju alltid någon ädel ursäkt för fosforbomber, tortyr och mördandet av civila.

Bleve det revolution skulle jag inte oroa mig för Myrdal. Han är alldeles för bångstyrig för att inte omgående falla i onåd. Obehagligare är de vars moraliska kompass börjar snurra så snart de erbjuds en rund summa och ett fint diplom.

(Krönika publicerad i VI:s majnummer)

Riv för luft och ljus

2010-04-26T10:11:00.005+02:00

Det är en av de där skärvorna i minnets bottensats, som ibland kastar en reflex genom medvetandet. Någon av mina föräldrar bakom ratten, jag kanske fyra och framåtlutad mellan framsätena. (Det var på den tiden det ännu var ofarligt att åka obältad i baksätet.) Bilar i kö, filer som förgrenade sig, djupa tunnlar genom betongen. Och vetskapen om att jag skulle bli åksjuk om jag inte riktade koncentrationen rakt fram när färden skruvade sig genom Slussens alla vindlingar.

Det är något av samma åksjuka jag nu känner inför alla bud i Slussens omgörning. Jag är ingen nostalgiker när det kommer till Stockholm. Vurmen för det utraderade Klara är måhända mänskligt begriplig, men Sergels torg å andra sidan bland de häftigaste stadsrum som finns. (Hur det går när man river utan en genomtänkt plan har jag skrivit om här.) Det jag hittills sett av det nu liggande förslaget känns emellertid synnerligen ospännande. Ett slags halvhjärtad gest mot något storslaget, effektivt hejdad av kommersiella eftergifter. Jag säger: tänk Sergels torg, och plocka in världens mest visionära och orädda arkitekter.

Platsen är, även bortom all lokalpatriotisk närsynthet, unik. Då ska bebyggelsen också vara det.

En helt bortglömd skamfläck på Stockholms karta är Strömbron. En motorled som löper rakt igenom en av stadens vackraste vyer. Den lades ut som ett kortsiktigt provisorium, men har kommit att bestå i snart 65 år. Hur vore det att byta den där bron helt utan några som helst estetiska ambitioner mot en med sådana? Alternativt plocka bort den. (Även om just 1967-års förslag att gräva ned den gärna får stanna i arkiven - en mångfilig motorväg över Blasieholmen och Nybroviken känns väl... sådär?)

Avslutningsvis är det bästa med det nuvarande Slussenförslaget att Jonas Thente känt sig tvingad att åter öppnat sin blogg. Det är stor humor när han som ett slags Tom Waits/Tim Burton-figur i sitt senaste inlägg slår upp portarna för ett freakshowens motsvarighet till Idol.

Slussen, City 67, Thente

Är det inte kometen som kommer där borta?

2010-04-19T12:40:00.004+02:00

Jag läser Peter Englunds inlägg om den paradoxala upprymdhet han känner inför de tysta, tomma himlarna som följt på Eyjafjallajökulls utbrott. Resonemanget tangerar en diskussion jag hade med en vän det gångna veckoslutet. Min vän tyckte att känslan av att leva i de yttersta tiderna blivit alltmer påtaglig. Jag däremot har rakt motsatt upplevelse – mänskligheten tycks mig alltid ha tyckt sig leva vid avgrunden.

Jag tänker att det beror på att vi, vilket är helt rimligt, ser våra egna liv som något alldeles särdeles unikt. Att något stort och omvälvande därför måste inträffa under just vårt livslopp – inte minst eftersom historien som vi skriver den består av just stora händelser. All världens dötid, vilket är den absoluta merparten av det historiska förloppet, har ingen plats i den berättelsen.

Eftersom vi har så svårt att acceptera att våra liv (Detta enda! Detta unika!) med all sannolikhet kommer att passera som rätt händelselösa flämtningar i evigheten förväntar vi oss att Kometen ska komma just nu, alldeles snart. Och stirrar oss således tårögda efter varje liten skiftning i stjärnepällen.

Och måhända är denna känsla särskilt påtaglig för oss? De närmast oss föregående generationerna har ju upplevt historiska omvälvningar. Först de som genomlevde The War to End All Wars. Sedan deras barn, som fick se världen än en gång nedstörta i eld och aska. Och så deras barn, som gjort 1968 till sin generations Stora Omvälvning (vilket då handlar mer om just längtan efter att marken ska skälva under fötterna, än skalvets faktiska magnitud).

Och så vi. Allt är stilla. Men… är det inte kometens svans som skymtar bakom tvenne sammanstörtande skyskrapor? I fågelinfluensan? I ett allt varmare klimat?

Måhända står vi inför slutet på världen som vi känner den. Vad vet väl jag? Men jag tror att det snarare är samma gamla samma.

(Tankarna går osökt till det första millennieskiftet. Folk sålde allt de ägde och trängde på nyårsafton 999 gråtande ihop sig i kyrkorna, i väntan på att domedagen skulle gry. Hade jag en tidsmaskin skulle jag ställa in den på klockan sex nyårsdagen 1000 och sedan gömma mig bakom en gravsten vid någon lämplig kyrka, för att få se kyrkportarna öppnas försiktigt, försiktigt och därefter möta de klentrogna blinkningarna ut mot en värld som i all väsentlighet är densamma som dagen före.)

Filmen om boken om filmen om...

2010-04-14T11:47:00.007+02:00

Ingmar Bergman: Han hade ett namn som en medicin. Sobril eller något liknande.
Intervjuaren: Ahndoril.
Ingmar Bergman: Ja. Det låter ju som en medicin mot syfilis.

Ingmar Bergmans infama nedgörning av Alexander Ahndoril och boken Regissören får väl insorteras bland de moderna klassikerna. Replikskiftet är särskilt märkligt mot bakgrund att Bergman tidigare själv ringt Alexander Ahndoril och berömt boken. Vad han egentligen ansåg om Regissören får vi sannolikt aldrig veta – den hemligheten tog han med sig ner i Fårös steniga gudsåker.

För egen del tycker jag att Regissören är Alexander Ahndorils hittills främsta roman. Diskussionen huruvida man som författare får ta sig sådana friheter eller ej är mig, som minnesgoda bloggläsare måhända erinrar sig, främmande. En roman är en roman. Om man så tar 99 procent objektivt verifierbara fakta, droppar ner en procent fiktion, så kontaminerar den droppen hela framställningen. (Huvudsaken är i stället om romanen sedan är sann i förhållande till sin egen värld, vilket diskuteras i en essä som jag tidigare tipsat om här.)

Men det lustiga är att den här gallsprängda diskussionen om fiktion och fakta helt uteblivit när Bergmans liv nu ska bli spelfilm. En subjektiv utsaga projicerad på en bioduk är tydligen lättare att förhålla sig till än en som trycks på papper. Och det handlar inte om att karln har hunnit dö. Det gick ju utmärkt bra att göra teater av vår rosenkindat levande statsminister.

Vad som gör att folk tror att romaner är ”sannare” än spelfilm undandrar sig mitt blygsamma skarpsinne. (Alexander Ahndoril berättade att en person som läst Regissören hade sagt till honom att ”tänk, jag visste inte att Ingmar Bergman var enbent” vilket romanens regissör är.) Jag har dock en teori, som jag ämnar återkomma till i ett senare blogginlägg.

Frågan är då vad som händer när nu även Regissören ska bli film? Alltså en film om en bok om inspelningen av en film, som i sin tur kan ses som berättelse om något annat.

Jag erkänner att någonstans här, mellan den tredje och fjärde metanivån, börjar tankarnas hjul att slira.

Apropå skrattets natur

2010-04-07T09:48:00.003+02:00

I nästa nummer av tidningen intervjuar jag en av landets främsta komedienner. Samtalet kom givetvis att till del att handla om humor. Vad det är och så vidare.

Hon definierade humor som ”det oväntade”. Och jag kom att tänka på en artikel jag läste för trettio år sedan eller så. I den sades skrattet springa ur ångesten. Jag tyckte då att det var ett dystert perspektiv, som liksom förtog den oförställda glädjen. Men i efterhand har jag funnit det alltmer rimligt.

För hur tråkigt det än låter i en samtid som präglas av jakten på snabba kickar så är det rimligtvis ett slags förutsägbar normalitet vi människor eftersträvar. Ja, det kanske förenar allt levande. Vi vill ha kontroll. Trygghet. Tanken på okontrollerbara förändringar väcker oro.

Humor är, menar jag, ett spel med just normaliteten och oron. Vi kan ta Charlie Chaplin som exempel. Han promenerar på en trottoar när någon stöter till en blomkruka fem våningar ovanför honom. Krukan träffar honom rakt i skallen. Vi skrattar. Varför? Jo, eftersom tanken att det vore vi som fick den där krukan i pallet är ångestframkallande.

Nästa scen. Vår käre Charlie har oförhappandes hamnat på en slakt spänd lina högt ovanför cirkusmanegen. Mitt i den vådliga balansakten överfalls han av ett gäng lekfulla apor. Och vi skrattar. Varför? Jo, vore det verklighet skulle ju händelsen vara hiskeligt hemsk.

Ännu en scen. Den lille luffaren har tvingats klä ut sig till kvinna. Vi skrattar. Dels för att han är någon annan än vad han utger sig för att vara. Dels för att han som överordnad (man) intar en underordnads roll (kvinnans). I båda avseendena bryts normaltillståndet.

Det går att fortsätta. Ta humor som bygger på missförstånd – egentligen mycket otrevliga situationer. Eller när någon säger något korkat eller plumpt, vilket bryter mot (de underförstådda) konventionerna. Eller det orimliga – typ, ”varför mördade hon sin man?” ”jo, hennes morbror hade en rutig keps” – även det ett brott mot det normala.

Det blir ännu tydligare om gränsen för skrattet förskjuts något. När jag först anlände till Kambodja förnärmades jag när kambodjanerna skrattade åt mig när något gick mig emot, exempelvis blev sjuk. Och upprörda utlänningar kunde vittna om hur de cyklat omkull eller slagit sig illa på annat sätt och mötts av gapskratt från de kringstående. Men de där skratten var inte skadeglädje, utan det kulturella uttrycket för oro och osäkerhet.

Men som tur är ligger skrattet långt djupare ner i själen än vad ovanstående intellektualisering når. Så även om jag kyligt kan se vilka ångestframkallande element följande filmsnutt innehåller, så är det genom tårade ögon och med krampande mage:

Everybody speaks Swedish

2010-04-06T10:48:00.004+02:00

Jag besåg i helgen en sådär 35 mil av konungariket från landsvägen. Först i ena riktningen, sedan i den andra. Vinterbruna åkrar där smutsig snö dröjde sig kvar. Granskogens sågtand vid horisonten. Små och mindre små städer. Bensintappar. Och reklamens alla uppmaningar och budskap. ”Einen Schritt vorans”, ”willkommen auf dem Bett”, ”mehr Leistung”, ”gestaltet von uns, von Ihnen persönlich”, ”geboren, um billig sein” och så vidare.

Nä, så var det ju inte.

Förutom att Googles översättare kanske inte fullständigt behärskar tyskan, så var reklamens taglines naturligtvis på engelska. Men det blev med ens tydligt, så där som det kan bli när det uppenbara blir uppenbart, med vilken självklarhet engelska intar det offentliga rummet. Och att det vore omöjligt att ge ett annat främmande språk samma utrymme.

Vilket man givetvis kan ha åsikter om.

Och när jag ändå är inne på det utrikiska språket så tipsar jag om att Peter Mickwitz är april månads bloggare på Söderströms. Där Merete Mazzarella dessutom tycks bita sig kvar ännu en tid, trots att mars är till ända lupen.

Rendez-vous i folkhemmet

2010-04-01T10:28:00.006+02:00

Häromdagen sneddade jag som vanligt över det torg som en gång var Riddarholmens kyrkogård. Halvvägs korsade jag väg med en bekant figur; vår förre statsminister. Han strosade långsamt och ensam, i riktning mot terrassen framför Riddarholmsfjärden. Solen stod lågt över vattnet och när jag kastade en blick efter honom löstes hans siluett ut i eftermiddagsljuset.

Och det kändes så femtiotaligt att landets före detta främste promenerar omkring utan vakter och limousiner och hej och hå. Så olikt de andra länder jag bott i. Här är man liksom vanlig, så blir man ovanlig, och sedan vanlig igen. Och jag tillstår att jag föredrar en sådan tingens ordning.

Redaktionell återvinning

2010-03-30T14:07:00.004+02:00

Till skillnad mot bloggen så finns det i tryckta massmedier som bekant ett redaktionellt filter mellan tangentbord och publicering. Allt jag skriver med VI-hatten på hamnar därför inte i tidningen, utan blir liggande i olika bortglömda mappar. Men med anledning av en konversation med en vän i Berlin, som nyligen köpt stumfilmsbiljett, drog jag mig till minnes följande lilla notis (som alltså inte ansågs hålla för pappret):

"Det är inte häpnadsväckande att Zigano inte visats på drygt 80 år. Det syns förvisso att filmen är påkostad, med Tysklands store stumfilmsstjärna Harry Piel i huvudrollen. Och den innehåller såväl slapstick som drama när Piels bortkomne Benito ofrivilligt övertar rövarhövdingen Ziganos plats. Men några större konstnärliga ambitioner har den inte.

Desto mer minnesvärd är den lika gamla elorgel som används när Zigano för en kväll får nypremiär på den tjusiga biografen Babylon i Berlin. Med hjälp av ett gytter av träreglage, träknappar och förvirrande många pedaler kan organisten frambringa kuslig vind, hovklapper, skrällande cymbaler, tågdunk och annat som passar genren. Ljudeffekter som säger en hel del om epokens filmer.

Och det är med visst vemod jag ser de sedan länge döda aktörerna och aktriserna flimrande dansa runt på duken ovanför mig. Nu återstår blott dessa skuggor, inbrända i några hundra meter celluloidfilm. Men ljuden som orgeln pustar fram, de är desamma som då. Och för ett ögonblick är det som att tiden inte finns."

Ur skrivarstugan III

2010-03-29T08:56:00.003+02:00

Jag reser numer alltid med lätt packning, sällan med mer än handbagage. Jag reser numer oftast utan närmare kännedom om resmålet. Jag läser inga guideböcker, konsulterar inte kartan mer än att jag kan ta mig från flygfältet eller tågstationen till hotellet eller lägenheten jag lånat. Det jag ser ser jag sedan genom planlöst strosande.

Jag har sålunda bott närmare tre månader i Berlin, utan att avsiktligt ha beskådat en enda obligatorisk sevärdhet. Däremot är jag väl förtrogen med ett antal kvarter och deras parker, kaféer och barer. På samma sätt har jag besökt Prag, Barcelona, Antwerpen och så vidare utan att ha en aning om vad jag har sett och inte.

Därmed missar jag givetvis massor. Men jag ser lika givetvis andra saker. Sådana jag skulle ha missat om jag inte hade missat de jag missade, så att säga. Att följa en på förväg och noggrant uppgjord plan skulle helt enkelt tråka skiten ur mig.

Och i all väsentlighet tycks det mig vara samma sak med mitt romanskrivande.

Den svaga fläkten från väderkvarnar

2010-03-24T09:02:00.004+01:00

I dagens DN återför Thomas Anderberg förtjänstfullt Lars Vilks till Vilks rätta kontext – konstens. För lika trubbig Vilks är som religionskritiker, lika vass är han som konceptkonstnär. Såväl Nimis som rondelljycken ställer avgörande frågor om konsten efter Marcel Duchamp. (Och härmed tror jag att jag och min kollega Jenny Morelli kan avsluta gårdagens diskussion om saken och konstatera att vi tyckte ungefär samma sak.)

Jag hade inte tänkt kommentera Vilksdebatten, eftersom det mesta av det snillrika och det mindre snillrika redan har sagts. Men det som fortfarande retar mig är de redaktörer, debattörer och skribenter som dragit på sig Herbert Tingstens gamla rustning och gjort storslagen front mot dem som hotar yttrandefriheten.

Passformen på harnesket är väl… sådär? Man frågar försynt, vilket hot? En handfull virrpannor på andra sidan klotet?

Men likt vårystra don quijoter har de ränt omkring, med fanorna fladdrande i det svaga draget från väderkvarnarna. Orädda! För de har inte satt något på spel – allra minst sig själva, även om undertexten är motsatsen. För som Jonas Thente (tror jag att det var) skrev i en kommentar – denna nya Vilksvändning med Jihad Jane vid rodret har idel vinnare (förutom alla miljoner vanliga muslimer då, som som vanligt behängs med nya fördomar): Vilks projekt får ny uppmärksamhet, det lilla fåtalet extremister ny ammunition i kritiken mot oss otrogna hundar, dagstidningarna kan damma av gamla avlagda ideal att skyla över nakenchockerna och liknande som de ägnar sin publicistiska gärning.

Jag kan bara hålla med radions Peter Löfgren, som utsänd i Mellanöstern fick den förväntansfulla frågan ur den svenska navelgropen om hur upprörda folk där var över Vilks. Löfgren riposterade att inte en jävel bryr sig. Och att yttrandefrihetens självutnämnda svenska riddare gärna kunde få ta en och annan strid för alla dem där, som mördas eller kastas i fängelse när de framhärdar i sin yttrandefrihet.

Men dem låtsas vi ju inte om. (Den ende som ägnas ett förstrött svenskt intresse är Dawit Isaak, av den anledningen att han råkar ha svenskt pass.)

Det är som att vi står under solen, med en ficklampa i fejset, och tror att det är vi som upplyser världen.

Vilks

Ur skrivarstugan II

2010-03-23T09:32:00.003+01:00

Jag fick en gång frågan varför jag skriver. Och jag rodnar inombords när jag minns vad jag svarade: "För att göra världen lite bättre."

För hur ranelidskt det än verkar så är det så det är.

Det man gälda gitter

2010-03-22T11:04:00.004+01:00

Emellanåt kan juridiken framstå som krånglig för krånglighetens skull. Som att juristerna med fyrsiffriga timarvoden är ett slags sentida trollkarlar, med exklusiv tillgång till formler och förbannelser. Och att de gärna vill förmedla den bilden.

Tanken med texterna är egentligen den motsatta. Lagarna ska vara så enkelt avfattade att vem som helst kan förstå dem.

Nu fungerar det inte riktigt så i praktiken. Ofta krävs kunskap om ett helt rättsområde och övergripande rättsprinciper för att korrekt förstå enskilda lagrum. Måhända kan det tolkas analogt (en reglering som avser hundar kan kanske också tillämpas på katter) eller svaret utläsas motsatsvis (det vill säga att om x gäller för hundar så gäller det därmed inte för katter).

Kravet på språklig precision är med andra ord absolut.

Återigen kan man jämföra med mer avancerad skönlitteratur. Allt är inte omedelbart begripligt. Det kan, hemska tanke, krävas förkunskaper för att tillgodogöra sig en diktsamling. Eller så måste man läsa den både två och tre gånger.

Men åter till juridiken. Häromåret kom Ida Börjels Konsumentköplagen: juris lyrik, som utnyttjar det poetiska utrymme som finns i lagtexten på ett fullständigt genialiskt sätt. Jag kan bara önska att jag själv hade förstått att göra det. Och hade haft förmågan.

Det finns dock redan vissa poetiska kvaliteter i en del lagtext. Framförallt lagarna av äldre datum. Den som författat Handelsbalken hade onekligen viss talang för alliterationer: ”Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv ej gälda gitter.” Och emellanåt går tankarna till de isländska sagorna; ”Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som han det tog. Ej må lån missfaras.”

Men även exempelvis skuldebrevslagen från 1936 innehåller mycket flotta passager - de var min räddning i ett rättsområde som i övrigt var mig lika främmande som likgiltigt.

Det var dock då. Trenden tycks gå åt helt motsatt håll. Det senaste halvseklets stilistiska ideal är ett slags stilens nollpunkt. Måhända kunde lagarna fortsättningsvis inte bara passera lagrådet, utan även ta en vända förbi Svenska Akademien.

Vem ligger i vagnen?

2010-03-16T09:58:00.007+01:00

Senast i går såg jag en – en sjuttiotalist med en barnvagn från samma decennium. Även barnet var klätt i tidstypiska kläder.

Jag vet inte om det är ett nytt fenomen eller inte, det här återvändandet till barndomens artefakter. Men jag vet att jag inte drogs runt i en vagn från fyrtiotalet när jag var liten.

Och visst tycker jag att det ser trevligt ut, på det där sättet när nostalgi och i bästa fall god design sammanblandas. Allt som infärgas med bardomens ljus får ju något försonat över sig. (Jag minns någon artikel av någon skribent som handlade om det paradoxala i att Adolf Hitler i all sin avskyvärdhet samtidigt associerades till barndomens somrar.)

Men samtidigt lämnar de där barnvagnarna mig lite kluven. Är de bara charmiga, eller är det ett undermedvetet försök att iscensätta den optimala barndomen, inte nödvändigtvis för sitt barn utan för det barn man en gång var? Att de där skäggiga männen egentligen trillar barnvagn med sig själva i korgen, så att säga? Samtidsnarcissimens yttersta projektion?

(Det hela påminner också något om de litterära barndomsskildringarna, i vilka man ofta kan ana ett slags dubbel dagordning. Dels då berättelsen, dels ett återskapande av barnet man var – antingen för att det där barnet ska få upprättelse, eller med ett smått sadistiskt syfte där barnet ånyo utsätts för vad det nu var man utsattes för.)

Måhända är ovanstående att skruva skruven ett varv för mycket. Men för mig är företeelsen tillräckligt fishy för att, när det härförleden var aktuellt, välja en barnvagn av innevarande års modell.

Ur skrivarstugan I

2010-03-15T12:05:00.001+01:00

Jag skulle inte kalla det att gå från klarhet till klarhet, men med dagarnas, månadernas, årens passage blir i alla fall en del mer begripligt. Ja, det handlar i all enkelhet om livserfarenhet. Och jag har funderat en del på detta i arbetet med mitt skönlitterära manus. Eller, brottats med är måhända en bättre formulering. För hur ska man kunna skriva om det man inte själv har varit med om? När jag var 25 hade jag varit 15 och kunde med den erfarenheten betrakta mitt yngre jag. Se sammanhang jag inte förmådde se tio år tidigare. Och när jag var 35 började jag exempelvis förstå mina föräldrars predikament i min barndom på ett väsentligt mer nyanserat sätt. Jag kunde även betrakta mitt 25-åriga jag, med empirikerns expertblick.

Och med samma självklarhet som 35-åringen kunde skriva inkännande om 25-åringen, lika lite kunde den senare föreställa sig livet för den förre. På samma sätt gäckar 45-åringen mig nu. Hur kommer årens relativa vikt väga när jag är 55? Vad kommer jag ha förstått när jag är 75 som jag inte förstod när jag var 65?

Det är ett förlamande perspektiv. Konsekvensen blir ju att bara den som är 100 år gammal skulle kunna skriva böcker. Vilket de sällan gör. (Inte bara på grund av ålder inbillar jag mig. Många författare verkar förlora den där tvingande känslan att skriva när de blir äldre. Men det är en annan diskussion.)

Motargumentet är föreställningsförmåga. Som författare måste man givetvis besitta en synnerligen välutvecklad sådan. Med den går det att skriva från de mest främmande tider och platser och själsliga landskap.

Men i ältandets mörkaste stunder tänker jag att föreställningsförmågan bara bygger på klichéer. Klichéer som man med viss konstfärdigt smäck kan sammanfoga till något som i bästa fall lurar läsaren.

Men som tur är vet man mer än man tror sig veta. Den där föreställningsförmågan är helt enkelt slugare än vad man själv är. Exempelvis skrev jag härförleden en scen utifrån vissa dokumentära utgångspunkter. Jag visste A och B, men inget om resten av alfabetet. Av en slump stötte jag senare på det så att säga dokumentära facit. Och förloppet visade sig vara nästan identiskt med det jag hade föreställt mig. Gång på gång har jag på så sätt överraskat mig själv.

(Skrivandet påminner om mina drömmar där jag flyger – så länge jag vågar tro på dem bär mig vindarna.)

Och i slutändan handlar det ju om vad läsaren ser i texten. Författaren kan alltid och skoningslöst genomskåda sin skapelse. Men där författaren ser ett valhänt lappande och hopplösa hopfogningar, ser läsaren i bästa fall ett glittrande sagoslott. Skönlitteratur är som bekant ljug och manipulation, men det är den enda metod jag vet att vidga våra världar bortom den som hänger utanför köksfönstret.

Intervett och etikett

2010-03-10T10:49:00.000+01:00

För ett decennium sedan kom jag på min enda kommersiellt gångbara affärsidé. Tyvärr saknade jag alla nödvändiga drivkrafter för att omsätta den i en skönklingande förmögenhet. Jag gick i stället och väntade på att någon annan skulle inse det smarta i att koppla ihop datorspel med fysisk träning. Vilket på senare år också har blivit Nintendos framgångskoncept.

Jag har vidare väntat på att internet ska bli röststyrt och mer användarvänligt . Att det ska räcka med att säga åt datorn i rummet bredvid att jag vill ha ett bord för två på en hyfsad italiensk restaurang inom gångavstånd. Eller teaterbiljetter till nästa vecka, någon kväll när kalendern är tom. Samt en taxi dit. Och så sköter datorn kalenderkollandet, bokande och så vidare. Och även här har jag nu i någon mån blivit bönhörd:

Nu efterlyser jag ännu en världsförbättrande funktion. Det gäller läsarkommentarerna i anslutning till texter på nätet. Jag tycker visserligen att man kan fråga sig vad de fyller för funktion på dagstidningarnas sidor. Ofta börjar de med ”jag har inte sett den här filmen, men...” eller ”jag är inte inläst, men…” och så följer en lika högljudd som enögd utskällning av vad det nu kan vara artikeln handlar om. Och att Sverigedemokraterna medvetet använder dem som propagandaverktyg behöver man inte läsa många för att förstå. Men det är lätt att föreställa sig chefredaktörernas entusiasm när de svindyra konsulterna som hyrts in för att förklara det här med intärnätt presenterade kommentarsfunktionen med ”direktdemokrati” och ”läsarkontakt”.

(Och så en brasklapp: Självklart finns det kommentarer av värde och självklart förekommer det emellanåt bra och berikande diskussioner.)

Nåväl, vad jag skulle vilja se är en funktion som skruvar ner tonläget i kommentarerna. Det är som att umgängestonen vid något tidigt skede förråades bortom vad som vore godtagbart i ett verkligt samtal och nu inte kan brytas. Det är idel ”lågvattenmärken”, ”man tar sig för pannan”, skribenten är ”inkompetent” och så vidare. Och det värsta är att när jag läser de där kommentarerna – jag försöker att låta bli – så blir jag inte bara irriterad utan kommer på mig själv med att i andanom formulera svar i samma föga konstruktiva ton. Not good.

Så måhända kan någon begåvad programmerare med planetens bästa i åtanke knåpa ihop något som översätter kommentarerna innan de publiceras? Om exempelvis någon av er som läser det här känner harmen växa och skriver här nedan: ”Det var dumaste jag nånsin läst. Än en gång försöker det politiskt korrekta etablisemanget sensurera Folket.” så skulle det publiceras som: ”Jag har med intresse tagit del av dina insiktsfulla synpunkter. Med all respekt så dristar jag mig ändå att föreslå att man kanske borde diskutera vilka eventuella begränsningar de skulle innebära.”

Och så blir vi alla lite gladare.

På stället marsch

2010-03-09T11:16:00.005+01:00

Det har måhända med medelåldern att göra, men jag har alltmer kommit att betrakta politik som en bjärt fasad framför mer tidlösa intressen och konflikter. Demokrati och storslagna ideal i all ära, där bakom mal realpolitikens eviga maskineri. I en sådan kontext blir åtminstone en del demokratiska staters mindre demokratiska handlande begripligt (om än inte acceptabelt). Det parat med modernismens tanke om alltings framåtskridande mot något bättre och modernare är en utmärkt utgångspunkt för besvikelser och felslut.

Men nog om detta. Jag försökte bara finna en ursäkt till att låna den här bilden från Aftonbladet.

"Låt fruntimren försvinna för Jesu namn"

2010-03-08T10:44:00.004+01:00

Det är den internationella kvinnodagen i dag och lever man i världens mest jämställda land kan den kanske tyckas överflödig. Men jämställdhet är ju lika lite som demokrati någon naturrättslig storhet. Om inte förr så insåg jag det när jag läste Jonas Frykmans synnerligen läsvärda doktorsavhandling Horan i bondesamhället. I den visar Frykman hur den svenska landsbygden bara för hundra år sedan präglades av en kvinnosyn som vi i dag tillskriver de allra skäggigaste talibanerna. Regelverk går visserligen ganska snabbt att skriva om, men att ändra mer grundläggande attityder tänker jag är en långsammare process. Synen på ogifta mödrar (”horor”) då, säger något om samhället vi lever i i dag.

Ett annat exempel är den folkstorm som 1938 följde på den första kvinnliga nyhetsuppläsaren i radio. I P1 häromdagen kunde man höra inspelningar från växeln efter att Astrid Kindstrand med utsökt artikulation läst TT-telegrammen.

Kvinna 1: Snälla fröken, nu vill jag att Radiotjänst tar och kapar av den här människan som talar i radio. Det var något förfärligt. Det passar sig ju inte precis att en kvinna ska tala om krig och så vidare. Det är ohyggligt.

Och:

Man 1: Varför kan inte få en manlig att tala i radio? Vad är det för fel eftersom vi ska ha en kvinnlig? Kan vi inte få en manlig då ger jag fan i att betala licensen nästa gång, kom ihåg det. Jag vill ha en manlig. En karl är en karl, en kvinna är en kvinna. Det är två skilda saker.

Och:

Kvinna 2: Det här är ofattbart varför ni ska gynna damer i dagsnyheterna. Det är ju otrevligt i högsta grad. Dessa herrar som har talat hela tiden, de är utmärkta, och låt fruntimren försvinna för Jesu namn.

Och:

Man 2: Ja det var det att jag vill höra om det finns någon ledig plats som hallåman? Eftersom ni har hallåkvinnor så tänkte jag att det inte fanns några karlar att tillgripa.

Telefonisten: Det gör det nog.

Man 2: Gör det det? Varför kan man inte få en karl då? Jag vill inte höra sådant där förbannat kärringsnack.

Och jag tänker att de upprörda rösterna jag hör spraka genom decennierna tillhörde mina mor- och farföräldrars generation. De som uppfostrade mina föräldrar. Och så känns allt det vi tar för givet med ens rätt bräckligt.

Språkkänsligheten

2010-03-03T15:41:00.000+01:00

I sitt kanske kortaste blogginlägg hittills skriver Den ständige sekreteraren Peter Englund att han nog inte skulle kunna älska en person som använder ordet ”snackis”. För egen del skulle jag nog det, men betrakta bruket som en av personens mindre tilltalande sidor.

Det är ju emellertid en lite lustig sak detta, vilka ord vi tål och inte. Någon neurolog skulle gärna få titta närmare på det. Radioprogrammet Språket i P1 får ofta anledning att kommentera frågor, eller påpekanden, som rör misshagligt språkbruk. Jag misstänker dock att många språkpoliser slutat höra av sig till programmet. Professor Lars-Gunnar Andersson lär vara alldeles för mjuk i nyporna för deras smak. I stället för att agera kriarättare understryker han språkets kontinuerliga utveckling och om bruket ser annorlunda ut än grammatikan så har det förra företräde framför det senare. Det är egentligen en självklarhet. Språket är ju inte någon fast oföränderlighet. Och vad skulle regelboken vara? Svensk grammatik från 1964? Från 1937? 1888? Eller kanske Gustav Vasas bibel? Enligt professor Lars-Gunnar Andersson tycks vår språkkänsla utgå från hur språket såg ut när vi tog studenten, ungefär.

Men rätt och förnuft är en sak. Känsla, det som Peter Englund ger uttryck för, något annat. Själv har jag två ord jag för närvarande inte tål. Det första är ”tänk”. Det får mig att associera till organisationskonsulternas nyspråk, där vilken gammal självklarhet som helst kan säljas in bara floskeln är ny. Attraktionskraften i ”vårt nya tänk” är ju dubbel – inte bara att tankarna är nya, utan även själva tankestrukturen. Dubbelt så förrädiskt. Och dubbelt så dumt.

Det andra ordet som får mig att grimasera är ”spelare” i politiska och ekonomiska sammanhang. Tidigare hette de ”aktörer”; vilket egentligen inte är särskilt mycket bättre men skillnaden är att det var något jag var van vid. (Ja, så ogrundade är ju oftast ens preferenser.) Med ”aktören” kunde man se den ekonomiska och politiska världen som en teater, med aktörerna på sina tiljor. När jag hör ”spelare” tänker jag snarare på de där figurerna som trängs vid roulettborden eller slokar framför en Jack Vegas-maskin på den lokala pizzerian. Och egentligen är väl det kanske en bättre association. Men förhoppningsvis inte den som avses när de verkställande direktörerna talar om att de vill tillhöra ”de stora spelarna".

”All fiktion är kontrafaktisk”

2010-03-02T11:28:00.000+01:00

Till de där böckerna man räknar som de bästa man läst sorterar jag Lars Jakobsons I den röda damens slott. Inom kort kommer hans nya roman, Vännerna. (Med bokårets kanske hittills märkligaste omslag.) Enligt en synnerligen omdömesgill författarkollega som har läst manuset så är Vännerna Jakobsons storverk. Och det lovar ju gott.

Och medan vi väntar på den kan jag rekommendera en inspirerande essä av Jakobsons tangentbord På vilken strand vid vilket hav, fint formgiven och publicerad på Autor Eter.

Encore, encore

2010-03-01T15:38:00.000+01:00

Aldrig ska man säga aldrig. När jag nedlade den här bloggen i augusti kunde jag inte ana att jag åter skulle få äran att ansvara för Tidningen VI:s litteratursidor. Men Fru Fortuna verkar vara på min sida, så lördagsbarn jag är.

Och därmed och härmed bryter jag upp den igensatta bloggdörren, blåser dammet av bokstäverna. Först tänkte jag illustrera denna begivenhet med en lämplig liten danse macabre. Men så hittade jag den här bilden och den fångar ju känslan än bättre.

Sedan kan man fråga sig om det spelar någon roll. Bloggen tycks ha klarat sig bra utan mig. Enligt en beräkning är blott 36 procent av rikets bloggar mer inflytelserika än den här. Trots att den alltså varit stängd i över ett halvår och dessförinnan var, ja, inte internets mest ambitiösa om vi säger så. Vad de andra typ 63 procenten i så fall sysslar med undflyr mig. Men mina belackare har väl rätt, det här med bloggosfären förstår jag mig inte på.